I många år var Eric Gadd de finslipade detaljernas artist. Varje nyans av hans inspelningar togs till perfektion. Den inställningen lättade han lite på inför det förra albumet, svenskspråkiga ”Stockholm står kvar men jag ligger”, sommaren 2008. Med nya fullängdaren ”Rise Up”, Gadds totalt 11:e albumutgivning, markerar han än tydligare att spontanitet åter är en huvudaspekt i hans artisteri.
Gadds beskrivning av mottot bakom titellåten och första singeln från albumet säger mycket även om det övriga innehållet på ”Rise Up”:
-Jag ville ha fest, lite party och feelgood efter all ”soul seaching” under många album dessförinnan. Jag ville helt enkelt göra disco! Vi spelade in den och det övriga albumet banddrivet, vi ville åt rockbandskänslan i en grupp som Chic. Jag menar; jag älskar ju The B 52’s, Talking Heads och kanske ännu mer deras avstickare Tom Tom Club. Vita collegekillar som spelar discofunk med en ignorant, intuitiv känsla.
”Rise Up” är på många sätt ett lyckligt återbesök i uttrycket från den period med Eric Gadd som 1993 inleddes med albumet ”On Display”. Då nådde den trefaldigt grammisbelönade Gadd tre raka listettor med en lättflytande popsoul som raskt blev hans omisskänliga varumärke.
För att denna gång kunna göra ett återbesök i ”old school Gadd” valde Eric för första gången på många år att samarbeta tätt med en producent. Att den Londonbaserade svensken Martin Terefe dessutom är en subtil låtskrivare – med meriter från samarbeten med t ex Jason Mraz och Ron Sexsmith – blev knappast en belastning för processen.
Eric minns hur han resonerade innan tankearbetet med ”Rise Up” påbörjades våren 2009, ett år efter ”Stockholm står kvar….”:
-Jag vill hitta en utmaning i varje platta. Den här gången blev nyckelordet samarbete. Att skriva ihop med andra och/eller att låta sig produceras av andra var länge inte aktuellt för mig. Det blev superviktigt att göra allt själv. Nu kändes det som läge att bryta isoleringen. Jag har nog isolerat mig lite väl mycket, kan jag tänka så här efteråt.
Signalen som slutgiltigt ändade den attityden kom vid ett spontant barbesök sommaren 2009:
-Jag gick in i baren på Hotell Anglais vid Humlegården i Stockholm och hörde då Jason Mraz låt ”I’m Yours” för 1000:e gången. Plötsligt insåg jag att den spelats in av Martin Terefe, en tänkbar producent som jag varit inne på tidigare. Efter att ha fått fatt på numret till Martin från min musikervän Sven Lindvall ringde jag där från hotellet. Det visade sig att Martin var ett gammalt fan och att han dessutom var sugen på att producera en svensk artist för första gången på evigheter. Han hade i och för sig ett späckat schema, men hade en ledig period i augusti. Jag sa vi skulle köra. Först efteråt insåg jag att jag bara hade en låt färdig…
Gadd hade däremot ett 40-tal skisser som han efter viss tvekan presenterade för Terefe. Som svar på Gadds försiktiga fråga: ”Hur skulle du tycka om vi jobbar lite…intuitivt?” svarade Terefe: ”Så arbetar jag ju jämt!”.
Varefter projektet rullade på genom hösten i London och i Stockholm. Man trängde även in en inspelningsperiod i samma studio i Solna som Gadd nästan 20 år tidigare använde för ”On Display”. Den veckan var Terefe hemma för att träffa släkten. ”Men det var släkten som drog det kortaste strået”, skrattar Gadd.
Han fortsätter om Terefe:
”Jag lärde mig jättemycket av att jobba med honom. Insåg att: ”shit, jag är ju ingen producent!”. Framförallt gillar jag att han aldrig gav sig, hade han fångats av möjligheten i en fras eller skiss skulle den bara bli klar…”
Låtarna skrevs som vanligt främst av Gadd, men på ”Rise Up” finns även ett antal samarbeten med Terefe och dennes låtskrivarpartner Nick Whitecross. För att få till bandkänslan använde Gadd/Terefe lyhörda musiker som de gamla Gadd-bekantingarna Lindvall (bas) respektive Martin Jonsson (trummor), men även likaledes Londonbaserade Claes Björklund (klaviatur).
Nytt för denna skiva är samarbetet med Roxy Recordings. “Dels för att jag har jobbat med flera där förut och dels för att de beskrev ”Rise Up” som ”klassisk Eric Gadd”. Det var ju exakt det jag hade velat komma åt”.
